I Krokstrand har det alltid funnits envetna personer som vet
att skapa stordåd genom organisera sig. Det blev tydligt under den
kulturhistoriska vandringen genom byn på festivalfredagen. Karin Askberger,
Krokstrandsbo sedan slutet av 1970-talet, inledde föreläsningen vid Folkets
hus. Det byggdes med gemensamma krafter 1902, då Krokstrand var ett blomstrande
samhälle. Stenbrytningen kom igång 1872 och ökade därefter år för år i takt med
att allt fler flyttade hit i jakt på jobb. Men tillvaron som stenhuggare var inte
enkel. I början jobbade alla var för sig och konkurrerade om samma
beställningar, framförallt på gatsten. Arbetsvillkoren var tuffa, och om beställningarna
uteblev fanns det helt enkelt inget jobb. Arbetarna såg behov av att organisera
sig, och två fackföreningar bildades. Mötena hölls först utomhus men behovet av
en samlingslokal växte. Genom trägen insamling lyckades man bygga det folkets
hus som nu, dryga hundra år senare, fungerar som bland annat tangopalats och
biograf.
Ett av de andra stoppen under vandringen är vid brackorna,
arbetarbostäderna, nära Idefjordsvallen. Här bodde stenhuggarfamiljerna i små
lägenheter med många barn, våta raggsockar hängandes i rader och potatisgrytorna
ständigt puttrande. Stenbrytningen var på topp i slutet av 1920-talet men
därefter gick det snabbt utför. Asfalten tog över som ytmaterial på vägar och
arbetslösheten tömde Krokstrand på folk. Många hus stod tomma. Tills ett gäng stockholmare
kom hit i slutet av 1970-talet. De hade tidigare bott i båtar på Östermalm men blev
förälskade i Krokstrand och köpte de nedgångna brackorna billigt. ”De kallade
oss båtflyktingar” säger Mia Öster, som kommit ut från sitt hus för att
berätta. En del av de gamla i byn var tveksamma till nykomlingarna, hade svårt
att förstå varför de flyttade hit när det var så svårt att hitta försörjning. ”En
del trodde nog att vi var socialfall som kommunen ville bli av med” säger Mia.
Det sista stoppet på vandringen är vid Magnusgårdens
stenbrott alldeles intill festivalområdet. För Karin Askberger är det en symbol
för idékraften i Krokstrand. Det har funnits mängder av visioner kring denna
plats och området runt om. Flera av dem har blivit verklighet: Poesikvällar i
brottet där isen glänser i skenet av marschaller och inte minst en festival som
pågått i tretton år och lockat besökare från när och fjärran. Andra idéer, som
att skapa en amfiteater i brottet med sittavsatser i granit, har inte kunnat
förverkligas. Och i år är det sista året för festivalen.
Men det betyder inte
att idéerna tagit slut. Eller viljan att skapa tillsammans.