Då tänkte jag på festivalen. Nu är det precis en vecka sedan jag och alla andra funktionärer gick och städade undan efter festivalen. Rev tält och packade ihop. Under årets festival var jag glad. Under några stunder hade jag faktiskt den där flyktiga känslan - lycka! Även fast kåsören i P1 menar att man inte helt kan dela denna känsla, så tror jag vi är många som ändå kom ganska nära. När man står där på ett myllrande dansgolv och vart man än vänder sig ser man leende, dansande, lyckliga (?) människor. Alla är man där för musiken, och när man möter någons blick får man glädje och vänlighet tillbaka... Lyckan glimtade till när jag lyssnade till mina favoritartister, när jag tog ett svalkande fjord-dopp, när jag fick en kram av en fin människa eller när jag skrattade högt i goda vänners lag.
Men vemodet finns där också. Blandat med glädjen, mötena och stressen. Jag är uppvuxen i Krokstrand och har på ett eller annat sätt jobbat med krokstrandsfestivalen/Man Must Dance sedan jag var elva år. Där fanns skolkamrater, bästisar, dagmammor, grannar, människor jag älskade och människor jag var rädd för. Så varje sommar återser jag många av dem och återvänder till barndomens platser. Minnen bubblar upp; saknad, kärlek, gamla konflikter och nya insikter. Glädjen över att återse en kär vän blandat med vemodet över att vi inte ses oftare. Känslan av att träffa en glad och förfriskad gammal bekant på fest och sedan inse att den här vännen nästan alltid är förfriskad när ni ses, lite väl förfriskad. Livets dubbla bottnar.
Jag hoppas att man som festivalbesökare känner mest lycka och glädje, och minst sorg och vemod. Att man får lyssna, dansa, träffas och ha det bra. Men det är en allomfattande festival och den som kvällen innan dansat euforiskt kan ses gråta över gripande toner följande dag. Vandrar man längs vattnet kan man titt som tätt se någon som stillsamt smuttar på sin öl och stirrar ut över fjorden, någon som ser ut att tänka på livets problem och knutar. Det finns plats för stora känslor i lilla krokstrand.
Jag gillar att det är en liten festival med högt i tak som är öppen för alla. Att barn och gamla kan ha kul här, inte bara ungdomar. Det är skönt att slippa problem som en större festival har, tex Hultsfred för något är sedan, som redan innan festivalen börjat fått in flera anmälningar om våldtäkt, misshandel och alkoholförgiftning. Under festivalens (i olika ledning) sammanlagt 12 festivalsomrar har det på det hela taget hänt väldigt lite tråkigheter. Men visst händer det tråkigheter.
Under årets festival inträffade en mycket hemsk sak. Det försvann en ung man i närheten av en sjö i byn. Han var nära vän till några bybor. Själv har jag träffat honom några gånger, men inte lärt känna honom. En vecka efter försvinnandet hittade polisen hans kropp i sjön. Detta är otroligt sorgligt, och jag vet knappt vad jag ska skriva... Alla som hade honom nära har mitt djupaste deltagande. Alla kommer att göra vad vi kan för att stödja er i det tunga. Olyckor är en oundviklig del av livet, och det är svårt, mycket svårt att leva med. Man får göra vad man kan för att ta sig igenom sorgen och leva sitt liv. Och det är nog den svåraste uppgiften av alla.
Jag talar för hela festivalorganisationen när jag säger att ni finns i våra tankar och hjärtan. <3
Jag hoppas att festivalen trots detta kan fortsätta sprida kärlek, värme, möten, lycka och förhoppningsvis nytt liv.
