Krokstrand - ett litet samhälle med mycket kraft

I Krokstrand har det alltid funnits envetna personer som vet att skapa stordåd genom organisera sig. Det blev tydligt under den kulturhistoriska vandringen genom byn på festivalfredagen. Karin Askberger, Krokstrandsbo sedan slutet av 1970-talet, inledde föreläsningen vid Folkets hus. Det byggdes med gemensamma krafter 1902, då Krokstrand var ett blomstrande samhälle. Stenbrytningen kom igång 1872 och ökade därefter år för år i takt med att allt fler flyttade hit i jakt på jobb. Men tillvaron som stenhuggare var inte enkel. I början jobbade alla var för sig och konkurrerade om samma beställningar, framförallt på gatsten. Arbetsvillkoren var tuffa, och om beställningarna uteblev fanns det helt enkelt inget jobb. Arbetarna såg behov av att organisera sig, och två fackföreningar bildades. Mötena hölls först utomhus men behovet av en samlingslokal växte. Genom trägen insamling lyckades man bygga det folkets hus som nu, dryga hundra år senare, fungerar som bland annat tangopalats och biograf.

Ett av de andra stoppen under vandringen är vid brackorna, arbetarbostäderna, nära Idefjordsvallen. Här bodde stenhuggarfamiljerna i små lägenheter med många barn, våta raggsockar hängandes i rader och potatisgrytorna ständigt puttrande. Stenbrytningen var på topp i slutet av 1920-talet men därefter gick det snabbt utför. Asfalten tog över som ytmaterial på vägar och arbetslösheten tömde Krokstrand på folk. Många hus stod tomma. Tills ett gäng stockholmare kom hit i slutet av 1970-talet. De hade tidigare bott i båtar på Östermalm men blev förälskade i Krokstrand och köpte de nedgångna brackorna billigt. ”De kallade oss båtflyktingar” säger Mia Öster, som kommit ut från sitt hus för att berätta. En del av de gamla i byn var tveksamma till nykomlingarna, hade svårt att förstå varför de flyttade hit när det var så svårt att hitta försörjning. ”En del trodde nog att vi var socialfall som kommunen ville bli av med” säger Mia. 

Det sista stoppet på vandringen är vid Magnusgårdens stenbrott alldeles intill festivalområdet. För Karin Askberger är det en symbol för idékraften i Krokstrand. Det har funnits mängder av visioner kring denna plats och området runt om. Flera av dem har blivit verklighet: Poesikvällar i brottet där isen glänser i skenet av marschaller och inte minst en festival som pågått i tretton år och lockat besökare från när och fjärran. Andra idéer, som att skapa en amfiteater i brottet med sittavsatser i granit, har inte kunnat förverkligas. Och i år är det sista året för festivalen.

 Men det betyder inte att idéerna tagit slut. Eller viljan att skapa tillsammans.