Konsertsuget

Som tidigare nämnt var jag på konsert med Kaizers Orchestra den 19:e mars.
(ursäkta språket) Så jävla bra var det! Som så ofta när man får se en efterlängtad artist.
Det påminde mig om allt som är bra med festival, varför jag älskar livemusik och varför jag åker på festival. Det är närvaron, stämningen, känslan - man får se fantastiska uttryck på scen, det är härlig atmosfär i publiken, och även fast man står och trängs bland en massa främlingar är alla glada och familjära med varann, man är ju där av samma anledning - musiken!

Jag gillar många sorters musik, och just den här aftonen var röjig och svettig. Vi dansade, hoppade och sjöng så att halsarna var torra och fötterna trötta efterföljande dag. Jag stod nästan längst fram, det var en tjej som var ännu mindre än jag framför mig, vid stålstaketet framför scenen. Jag stod med armen runt henne, greppande staketet och parerade stötarna från folkhavet så gott jag kunde. Många tycker att det är jobbigt att stå så långt fram, att gå på så vilda konserter. Men jag älskar det! Man träffar en massa människor, får dansa till härliga toner och strunta i allt annat för en stund. Jag gillar helt enkelt när det är svettigt och varmt, man vrålar sig hes och klappar händerna ömma!

Men jag har många olika festival- och konsertminnen, även stillsamma sådana. Ibland sitter man i en rökig pub där alla sjunger med och stampar takten på golvbräderna så dammet virvlar, ibland sitter man och långsamt insuper vacker, vacker musik som gör en öm i själen, och ibland dansar man tills morgonsolen tittar fram. Stunderna jag minns är många, underbara och bitterljuva. Som den gången jag dansade bort sorgen efter en pojkvän, eller kvällen jag upplevde ren lycka och då som jag träffade en ny bästa vän!

Minnena värderar jag som sällsynta och färgglada pärlor på mitt livshalsband. Men tyvärr börjar de suddas ut och blandas ihop. Jag är rätt ung, men många konserter och festivaler har det blivit, och att sortera dem är inte alltid lätt. Här följer i alla fall några av mina mest skinande pärlor:

1999 var jag för första (men absolut inte sista) gången på Roskildefestivalen, jag var en liten plutt till barnrumpa och hade ännu inte upptäckt jazzens storhet. Sista konserten vi såg på kvällen var ett band med afrikanska snubbar som spelade en blandning av hip-hop, västafrikansk traditionell musik och jazz. Jag var imponerad! Efteråt stannade jazzmusikerna kvar och jammade loss - jag var förtrollad. Jag stod med glittrande ögon som fastlimmad vid scenkanten och lyssnade, tills mamma drog mig tillbaka till tältet för sömn, hon var så trött och klockan var fyra på natten!

2004 (tror jag) såg jag Svenska Akademien första gången på Chalmers Kårhus. Stämningen i publiken var underbar! Alla log, dansade, skrattade. Ingen knuffades och inga sura miner. Alla sjöng med och det var fint, fint. Och Svenska Akademien är underbara. De är duktiga musiker som sprider ett positivt budskap om fred och rättvisa, och sjunger på bred skånska till baktakt.
General Knas från Svenska Akademien (han som är så snygg och har den mörka rösten) spelar på årets Krokstrandsfestival, för övrigt.

2005 var första gången som Nine Inch Nails kom till Sverige. Detta legendariska rockband. Vi var peppade! Det var på Hultsfredsfestivalens 20-års jubileeum. De spelade på den största scenen med utsikt över sjön och de småländska skogarna. Under konserten kom ösregnet och åskan, och endast de inbitna fansen stod kvar i vätan och sjöng med för full hals. Stämningen var underbar. Regnet ångade snabbt bort från våra varma kroppar. Sedan dess är även jag ett inbitet NIN-fan...

2006 spelade Maud Lindström på Krokstrandsfestivalens lilla scen. Den lilla i trä vid restaurangen. Hon är fantastisk. Det var på eftermiddagen och många satt och åt sin middag på uteserveringen, det var knökfullt. Hon beskrivs som Sveriges enda officiella kärlekskritiska bisexuella feministiska vissångerska. Sorlet la sig och middagsbesticken fick vila, antingen av beundran, gapflabb eller äckel. Hon bör upplevas.

Sist men inte minst såg jag Cypress Hill på Leeds Music Festival 2010. Det var stort. Leeds är stort, ca 100 000 besökare. Cypress Hill är kända, mycket kända. Det var grymt.

Självklart har jag många många mer underbara minnen, men detta skulle kunna bli världens längsta blogginlägg, och det vill jag undvika. Jag vill passa på att säga att varje gång jag sett Flamenco en Marca i Krokstrand har varit exeptionellt, de är något alldeles extra! Se dem i sommar!

Nu vill jag höra ditt finaste konsert/festivalminne! Kom igen, berätta! Det är alldeles för lite kommentarer på den här bloggen!

Kärlek!